Dag två på Kungsörn i Dalarna. Upp vid samma tid och denna dag var till och med jag pigg vid frukostbordet. Vi hade slocknat tidigt kvällen innan efter att ha stått och slitit i en massa olika köttbitar till middag blev det till slut en stor oxfilé som vi också skulle ha till lunch och framtida middagar. Idag var det dock sallad till lunch som gällde.
Vi gav oss av tidigare än dagen innan och det snöade och hade snöat mycket under natten. Frågan vi ältade var om skulle vi kunna köra in på de sista kilometrarna av skogsvägen? Om vi blev tvungna att gå hade tidsplanen spruckit och vi hade kommit fram i gryningen, vilket hade varit för sent. Hasse rattade bilen och vi kom fram till de sista hjulspåren in i skogen och vi chansade och körde. Efter att ha varit mycket nära ett par gånger att åka ur spåren med packad snö och ut i 70 cm lössnö och därmed en heldag till att gräva ut bilen lyckades vi (Hasse) ta oss fram till stigen som gick upp på berget.
Upp för berget i mörkret och in i gömslet. Denna dag hör vi Duvhöken direkt och en örn hörs skrika i fjärran bakom oss. Tidigt kommer det ned en ståtlig örn. Innan något annat djur har visat sig. Tala om tur. Den stannar ett tag men verkar inte riktigt bekväm och ger sig av. Sedan kommer i tur och ordning Gråspett, Stor Hackspett och Korp. För att fördriva tiden i inaktiva perioder som emellanåt blir långa mailar vi jobbet, tittar ut och småpratar lite men mesta delen av tiden sitter vi båda och förbereder oss för att få bilden med B! Jag läser en avhandling jag ska igenom och Hasse slumrar lite efter lunch. Det är långa dagar och att sitta i halvmörker på helspänn dag efter dag funkar inte. Man måste hitta ett sätt att hantera detta som gör att man tar till vara upplevelsen utan att det blir för tradigt.
Så landar det en örn och aktivitetsnivån går från noll till hundra och nu gäller det att ha koll på ljus, tid och komposition. Kamerorna står på tyst läge och sakta och lugnt för att inte skrämma fotar vi knäpp.., knäpp…, knäpp… Örnarna sitter inte länge och man kan inte röra kameran utan att risken att de flyger. Har de en gång blivit skrämda så ger de sig av och kommer inte tillbaka mer den dagen. Jag får i alla fall ett flertal bilder jag är nöjd med denna dag. Det mörknar och vi kryper ut ur kojan. Det känns så fantastiskt att få möjligheten att på nära håll se ett av våra mäktigaste djur i den svenska faunan.
