Upp vid sex och ned och leta reda på frukostrestaurangen som ska ligga ett par hus bort. Väl nere i receptionen står en man och vinkar glatt. Efter ett tag går det upp för mig att det inte är nattportiern utan taxichauffören (någon receptionist ser jag inte röken av). Han presenterar sig som Ho och drar iväg mig till frukosten. Jag är ensam i restaurangen och Ho pratar med värdinnan efter ett slag kommer han med en stencil som visar sig vara en karta över Gula bergen (på kinesiska). Han pekar och ritar vad jag ska se och hur jag ska gå på kinesiska – jag fattar inte mycket men nickar och han pratar på. Sedan vill han deala om att köra mig hem för 150 RMB – han ska vänta medan jag vandrar i bergen. Min plan var att ta bussen hem men med tanke på hur krångligt det varit låter detta som en lysande ide. Vi sätter oss i bilen och kör en kilometer och sedan stannar han och pekar på ett hus med en bläddrande ljusskylt med rullande kinesisk text. Jag fattar ingenting. Ho gör tecken och härmar ett flygplan – ahh en resebyrå. Vi går in och jag får plats på ett flyg till Beijing 15.40 imorgon. 1030 RMB med rabatt (kontant). Ho är en tillgång!
Vi kör mot Gula bergen och en stad som heter Tangkau vid bergets fot. De kraftiga regnen har fullständigt förstört vägen och långa partier är det enfilig gyttja/grus. Det regnar mycket i dessa berg men det har varit rekordregn den sista veckan. Idag skiner solen och dimbilderna jag ville ta blir det inget med men och andra sidan är sol trevligt och Ho är nöjd. Det regnar 200 dagar om året här så en solig dag i juli tillhör inte vanligheterna. Utmed hela vägen i sex mil står det människor med spadar och lagar vägen men det behövs maskiner då det är så stora skador. Vi passerar risfält efter risfält och teodlingarna kryper upp för de gröna kullarna. Det är inte en meter som inte lodrät som inte är uppodlad. Det är bara en dagsfärd från Shanghai men här har tiden stått still. Kärrorna dras överlastade med byggmaterial och grönsaker av gamla krumma kineser. Motorcyklarna är lastade med allt man kan tänka sig. Bara den här bilturen är värd resan till Huangshan.
Väl framme infarten till nationalparksområdet tar Ho mig igenom köer och biljettluckor och ställer mig i rätt bussfålla. Det hade tagit mig halva dagen att få rätt på detta. Efter inrådan från Ho ska jag ta linbana en bit upp för att spara tid. Efter att ha varit i varje hus på liftstationen (inklusive personalköket) där bussen släpper av mig lyckad jag hitta biljettluckan för liftbiljetter. Det finns en del skyltning att förbättra i detta land…
På toppen börjar det bli varmt och det är mycket branta stigar och inga skyltar. Jag fotar mycket – det är bedårande vackert men jag har en gnagande känsla av att vara vilse. Jag rör mig snabbt och svetten lackar. Massor med motiv men ljuset blir efter tag hårt och det blir utsnitt och separerade bergstoppar som fungerar bäst. Större landskap är omöjligt då allt vatten som regnat ned avdunstar och ger ett grått dis på lite avstånd men naturen är av ett slag jag aldrig skådat förut. Jag är ensam utlänning och allteftersom dagen går kommer det mer och mer kineser. Många hälsar med ett ”Hallo” och fnittrar när jag svarar ”Nihao”. På eftermiddagen träffar jag en ung kines Deng Jiu som pratar bra engelska. Vi slår följe och han tar mig till trädet som alla vallfärdar till – den hälsande tallen. Alla kineser känner till detta träd – kanske inte vart den står men det är ett kinesiskt klassiskt landmärke. Vid trädet är det totalt kaos det är hundratals kineser som trängs för att bli fotograferade ståendes framför. Skam den som ger sig och jag brottar mig fram i trängseln och tar plats i första ledet. Kameran rasslar på och när jag är färdig är det dags att vända ned. Jag irrar vidare på stigarna och lyckas komma till en liftstation (inte samma som jag kom upp till). Trött och uttorkad efter en dags klättring i solen bestämmer jag mig för att ta liften ned. Sista biten går med buss och jag lyckas ta mig till mötesplatsen där Ho väntar med fem minuters marginal. Vi kör tillbaks de sex skumpiga milen i solnedgång. Ho får stanna flera gånger när jag springer ut och fotar. Vi gör upp att Ho ska köra mig i morgon till två små byar som är på UNESCOs världsarvlista innan han kör mig till flyget.
Till middag (miss)lyckas jag sedan beställa kanin som kostade tre gånger mer än allt annat – men nu har jag provat på det och det var jättegott. Får igång internet på hotellet och avslutar dagen med att beta av jobbmailen. Det har blivit massor med bilder och en kanondag att minnas länge!
