I björngömslet hos Håkan (Håkan och Eva Vargas Vildmarkslodge) för andra gången med örngänget från Ole Martin Dahle i Norge. Förra året satt vi här i två dagar utan att se röken av någon björn. Vi var där först av alla den säsongen och målet var att få ha björnbilder med snö. En kall hårdsatsning som inte gick hem. I år hade Hasse och jag försökt att få till en tid med Håkan och när det väl blev klart hängde Micke och Sven-Inge på också. Vi var framme i kojan vid femtiden på eftermiddagen den 16:e och väl framme satte vi oss att vänta. Vi har väntat en del tillsammans så när det några minuter efter sju klev ut en stor björn framför oss var vi alla lite överraskade men överlyckliga. Det är ovanligt att björn kommer fram så här tidigt på kvällen och ljuset var fantastiskt med en strilande sol bakom granskogen ut på myren med blommande ängsull.

Björnen gick parallellt förbi framför oss och var på väg mot frukten som var utlagd. Håkan hade aldrig sett denna björn tidigare och det gjorde det extra roligt. Björnen var ovan och fick inte tag i någon mat som låg under ett nät som björnen måste flytta på för att komma till frukten. Björn nummer 1 gav upp och började släntra tillbaka över myren. Han satte sig ett par gånger och det gavs bra fotomöjligheter. Sedan försvann han och det blev åter väntan men det tog mindre än en timme innan nästa björn kom lufsande. Med bestämda steg klev han fram och flyttade undan nätet och började äta. Han käkade ca 10 minuter sedan vände han och gick tillbaka och närmade sig kojan men fick upp vittring på oss och stack omgående. Åter väntan – i ytterligare en och en halv timme sedan kom en björn och gick i bakkant på myren men inte inom fotoavstånd. Sedan bara väntan. Sven-Inge, Anette och Hasse gick och lade sig vid elvatiden. Håkan drog sig tillbaka vid ett och jag satt uppe med Micke till fyra. Sedan gick jag och la mig och slumrade drömmandes om björnar bakom varje tall och tuva. Micke satt hela natten. Upp vid sju, lite käk och så packade de andra och drog. Jag var kvar själv…

Jag gick ut för att fota häckade Större hackspett som vi sett på vägen upp till kojan men hade inte riktigt med kläder med mig. Gav upp efter en halvtimmes fight med knott och mygg. Ägnade resten av förmiddagen åt att sova några timmar innan det var dags för ett nytt försök på hakspetten. Denna gång med heltäckande kläder. Jag satt någon timme och fick bra bilder på ungar som stack ut ur bohålet men föräldrarna höll sig undan. Jag ville inte störa mer och inte heller lämna för mycket ny lukt för att störa björnarna så jag gick tillbaka till kojan för att äta lunch.

Eftermiddagen går åt till att sortera bilder och att sova någon timme. Middag vid sextiden (mackor) och sedan väntan. Vid elva kommer så björnen men då är det dimma och duggregn. Det är ytterligare en ny individ. Kameran mäter upp 1/3 s på ISO 6400. Kan det bli något? Jag tar D700 och i alla för att dokumentera fotar jag lite. Björnen äter av frukten – liggandes. Tar en tur och passerar ett par meter framför mig. Pulsen slår och nackhåren reser sig när björnen tittar rakt på mig på så kort avstånd att det känns som om jag kan sträcka ut handen och ta på honom. Kamerorna klarar inte av att fokusera och jag tar ett par bilder med helt manuella inställningar. D700 ger bra resultat men björnen är i rörelse hela tiden och det är omöjligt att få en helt skarp bild. Björnen går förbi och lufsar tillbaka till frukten men stannar bara ett par minuter innan den försvinner i dimman. Jag sitter kvar i mörkret och stirrar ut på myren till nästan fyra sedan orkar jag inte mer. Ingen mer björn. Jag lägger mig ett par timmar. Stiger upp vid halv sju och packar ihop. Tar ett par bilder på blöt Nötskrika under det att jag äter mackor och dricker upp det sista av Coca colan. Tänderna är lika luddiga som björnen som gick förbi natten innan…

På vägen ned till bilen passerar jag hackspettarna och de har lämnat boet. Sitter lite varstans och ropar på mat – ingen verkar vara kvar i boet. Jag kan inte låta bli att tänka på att det antagligen är björn i närheten när jag går i min ensamhet i småregnet. Omvända roller – ett lätt byte… Att sitta själv ett dygn på en myr långt från allt och alla var en fantastisk upplevelse och ett sällsamt lugn råder för tillfället. Jag gillar läget!