Efter att ha landat i Beijing var det dags att planera de sista dagarna. Jag fick tag på SnapAdventures i Beijing på förmiddagen igår och inom en timme hade jag en resa till Kinesiska muren i Jinkau organiserad. Om ni någonsin kommer till Beijing och vill ha något utöver de stora turistfällorna är Snapdventures ett bra tips. Efter att ha hunnit med Tiananmen Square och mausoleet (kom för sent för att köa hela vägen in) blev jag hämtad på hotellet av Mr. He som skulle köra mig till Jinkau – en resa på ca tre timmar. Mr. He var rolig han svarade ”Yeah” på allt jag sa – bland annat som svar på frågan om han pratade engelska, vilket jag efter någon timmes ”Yeahande” kom fram till att han inte gjorde överhuvudtaget.

Jinkau är en liten by omgiven av en helt genuin, förhållandevis välbehållen men orestaurerad del av Kinesiska muren med väldigt få besökare. Efter att ha kört fel några gånger kom vi fram vid sjutiden. Innan det blev mörkt blev jag visad vart stigen upp till muren började utanför byn och jag stannade kvar och fotade bergsidorna i solnedgången. Sedan var det dags för middag på Sonys Guest House där jag tillbringade natten. En spännande upplevelse där jag delade matskålar med ett gäng kineser på besök. Gott men enkelt. Sedan var det dags att packa om utrustningen för vandringen. Ställde klockan på 3.30 och sov oroligt i ett eget rum men väggarna var som av papp och jag hörde Mr. He snarka som om han var i mitt rum. Antagligen snarkade jag likaså när jag slumrade till för jag vaknade av att någon bankade i en vägg men det kan ju också varit så att det var He man bankade på…

Upp i mörkret – som tur var hade jag en MiniMaglite som jag alltid har med mig på resor i händelse av hotellutrymningar. Ut och upp på stigen mot muren. Spindlarna hade vävt nät hela natten – kors och tvärs mellan buskarna över stigen och hatten jag hade med mig som solskydd fick konstant användas för att torka spindlar från ansiktet. Efter 10 minuters brant vandring hade jag maxpuls och svetten lackade. Tog av mig till shorts och långärmad t-shirt – rekommendationen var att ha jacka och långa byxor men det var säkert 25 grader varmt och mycket fuktigt så det behövdes inte.

Det tog ca trekvart av brant vandring att ta sig upp till muren. Precis när jag kom upp började solen gå upp och horisonten färgades rosa. Jag ställde upp stativet och började leta fotovinklar. Så kom solen men jag hittade inget kanonläge att fota. Rörde mig snabbt fram och tillbaka och bestämde mig för att börja gå. Jag hade fått instruktionen att ta till höger uppe vid muren och så gjorde jag. Testade att klättra upp i en brant del av muren men det var fullkomligt livsfarligt så jag vände tillbaka och hittade en stig som gick ned bakom muren. Jag började småspringa ned på stigen och stannade ett par gånger för att fota men muren såg jag inte mycket av. Efter 20 minuter började det kännas helt fel. Fullständigt omgiven av buskar på en stig som gick 30 grader nedåt bort från bergskammen bestämde jag mig för att vända upp igen. Svetten lackade och att vara vilse här upp bland stupen kändes inget vidare. Uppe vid muren missade jag en sväng och hamnade bakom partiet jag försökt att klättra tidigare men uppe på muren med bra sikt åt alla håll. Upp med stativet och fota. Tiningarna bultade och svetten lackade – drack en flaska vatten medan jag konstaterade att det var en återvändsgränd igen. Det gick inte att fortsätta åt detta håll. Jag letade mig ned till platsen där stigen anslöt och försökte dra mig till minnes vad John på SnapAdventures sagt. Jo det var höger jag skulle ta men så gick det upp för mig att jag blivit visad till stigen som John tyckte att jag skulle komma ned på. Vänster alltså. Och nu gick det bättre. Det fanns en stig upp på muren och så bar det av. Jag stannade och fotade allteftersom jag rörde mig fram på muren.

Vissa delar av muren såg mer eller mindre ut som om de var nylagda men andra delar var raserade och krävde en hel del brant klättring. Det som kanske inte är helt självklart om man inte varit på Kinesiska muren är att den i långa partier löper utmed bergskammar och stup. Det är upp och ned och det är ofta extremt brant. På sidorna kunde det stupa hundratals meter och själva muren hade partier så branta att det var 60-70 cm mellan trappstegen med en tegelstens bredd att sätta fötterna på. Dessa superbranta delar kunde vara mellan 20 – 50 meter höga och jag kröp på alla fyra fram för att se över kanten ned men kunde inte se vart de slutade. Kunde bara konstatera att stigen fortsatte upp på nästa krön något hundratal meter bort. Jag klamrade mig fast och klättrade sakta nedåt eller uppåt. Medveten om att ett misstag här skulle vara det sista jag gjorde. Jag hade i och för sig sett skyltar nere i byn om att detta var en icke öppen del av muren men det fanns inte en skylt någonstans som förklarade att det var livsfarligt att ge sig ut på muren om man inte var van att klättra, vilket jag inte längre kan skryta med att vara. Så här klänger man omkring med en ryggsäck, stativ och kamera på magen och undrar vad man håller på med. Jag kröp, klättrade och svettades. Stativet åkte ned i ryggsäcken redan efter den första ”lätta” branten. Bytte strax från zoom till fast 24mm för att inte objektivet skulle sticka ut längre än nödvändigt när jag klättrade. Står man tryckt mot en stenvägg med en kamera på magen är varje centimeter guld värd. Bakvikt är inget man vill ha och kameran fick en del skråmor.

På vissa delar gick man på en halvmeter bred rasad del utan sidomurar med stup på båda sidorna. Jag vågade inte titta ned utan rörde mig framåt för att kunna stanna och fota på mer säkra ställen. Efter ca tre timmar kom jag så till en del där muren slutade i en klippa. På alla sidor gigantiska stup. Efter att ha stått och letat efter alternativ inser jag att den enda vägen framåt är att klättra upp på klippan som var 30-40 cm bred och vidare ned på muren på andra sidan klippan. Det låter inte så farligt kanske men med mer än femtio meters stup på varje sida kändes det inte som något jag ville göra. Hade det bara funnits något att hålla sig i hade det väl varit OK men det var bara en skrovlig klippa. Stod och funderade länge och så bestämde jag mig för att klättra över till andra sidan. På alla fyra med ryggsäcken som en sköldpadda började jag klättra. Benen darrade och jag klamrade mig fast och rörde bara en kroppsdel i taget. Det kändes om en evighet att ta sig över men det tog nog bara ett par minuter och de minuterna kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Det är mycket man hinner tänka när man klamrar sig fast för livet. Väl över på andra sidan vet man vad man värdesätter i livet. Jag kröp ned på muren och satte mig en lång stund för att få styr på mina darriga ben men de kom aldrig riktigt tillbaka på resten av turen.

Temperaturen steg snabbt och genomsvett och trött men vid gott mod hittade jag stigen ned till Jinkau. Där väntade en skål ris, stekt paprika och stora köttbitar som såg ut som kalops. Jag betalade Sony ca 200 SEK för middag, övernattning och frukost. Prisvärt om man kan stå ut med de enkla förhållandena men det finns inga alternativ om man vill se muren ensam i soluppgång.

Av allt jag har gjort och av allt det jag har sett världen över är detta bland det mest fascinerande och spännande jag har gjort. Att vara själv uppe på muren i soluppgång och se ett av världens sju underverk var en otrolig upplevelse. Muren är med sina 8852 km det längsta objekt skapat av människan och det låter imponerande i sig men att ha upplevt den på plats och sett hur otillgängligt vissa delar står gör det än mer imponerande. Till och med dagens teknik skulle det vara svårt att åstadkomma något liknande (varför man nu skulle vilja göra det?).

Ett par avslutande ord. Om du är vältränad och vill undvika de stora turisthoparna på de mer välkända och restaurerade delarna av Kinesiska muren är detta ett fantastiskt alternativ men det är inget att jag rekommenderar att göra ensam. Att jag klarade mig undan med skrubbsår, blåmärken och blåsor kan nog bero på gammal bergsvana men det kunde också gått sämre. I efterhand dumdristigt men jag visste inte bättre. Om du ska göra detta var ett par stycken så att ni kan hjälpa varandra i de branta partierna och också om någon skadar sig så att det går att kalla på hjälp. Om möjligt – försök också att få tag på en guide som kan engelska för ingen i Jinaku pratar ett ord engelska.