Efter att ha kört E4:an norrut från Arlanda hamnade jag på grund av snöstorm kraftigt försenad sent igår kväll uppe hos Hasse i Sandviken. Inte topputsikter för att fota fågel, vilket vi ska göra i fyra dagar men samtidigt ger snön ett dämpat ljus så det är välkommet. De första två dagarna ska vi till Dalarna och fota Kungsörn. Det är ett örnprojekt som pågått i många år där Hasse är en av medlemmarna.
Vi steg upp lite innan fem, käkade frukost. Hasse var pigg som vanligt och hade fixat fram käk. Vi gav oss av flera mil rakt ut i skogen. Sista biten gick på en liten skogsväg med bara hjulspår i djup snö där bilen fick jobba en hel del för att ta sig fram men det gick bra och sedan var det bara att packa ur och bära upp allt på berget. Första gången jag var här visste jag inte hur långt det var att vandra och höll på att ta ut mig fullständigt men denna gången gick det bra även om det bitvis var halkigt och svårt att gå i mörkret på väg upp till örnland.
På plats är det bara att sätta sig och vänta. Vi tar en kopp kaffe och småpratar. Så hör vi en örn skrika och sedan hörs duvhöken inte långt bort – pulsen stiger. Det börjar snöa och ljuset är allt annat än vad man kan önska sig. Tidigt kommer det en örn som Hasse håller koll på i en sidolucka och sedan ser vi en Kungsörn patrullera av dalen framför oss men hos oss är det lugnt. Jag ser och fotar Gråspett för första gången och sedan kommer både Stor Hackspett, Talltita, Skata, Kråka och Korp. Dagen går och det börjar ljusna.
Jag fotar på och alternerar mellan mitt D800 hus och med min lånade D4 från Mattssons foto i Lund. Tack för lånet! Jag bestämmer mig för att göra denna dag i svartvitt. Det känns helt rätt med tanke på den karga miljön i kombination med snön som bäddar in allt i ett mjukt skimmer. Snö kontrasterar mot klippor och trädstammar och det är nästan svartvitt utan att man behöver konvertera bilderna.
Så till slut glider kungen in. Det är ett imponerande djur på nära håll. Skygg och försiktig landar den första örnen och strax därefter landar det en till och för ett kort ögonblick är det två örnar precis intill varandra men sedan kör den sista örnen iväg den som kom ned först och kvar är en örn som vi kan sitta och titta på ett slag innan flyger den upp i en torraka och strax därefter är den borta.
Hasse och jag väntar ytterligare i flera timmar på att någon örn ska landa och när det mörknar går vi ur kojan och börjar gå nedför berget. Tja, gå och gå – de första stegen är staplande efter att ha suttit ihopkrupen en hel dag men efter ett tag mjukar lederna upp och även om det är många minusgrader och snö i luften är man varm inombords efter en fantastisk dag på en väldigt unik plats.
